German 1485-1545 Hans Baldung Grien Galleries The earliest pictures assigned to him by some are altar-pieces with the monogram H. B. interlaced, and the date of 1496, in the monastery chapel of Lichtenthal near Baden-Baden. Another early work is a portrait of the emperor Maximilian, drawn in 1501 on a leaf of a sketch-book now in the print-room at Karlsruhe. "The Martyrdom of St Sebastian and the Epiphany" (Berlin Museum), fruits of his labour in 1507, were painted for the market-church of Halle in Saxony. Baldung's prints, though D??reresque, are very individual in style, and often in subject. They show little direct Italian influence. His paintings are less important than his prints. He worked mainly in woodcut, although he made six engravings, one very fine. He joined in the fashion for chiaroscuro woodcuts, adding a tone block to a woodcut of 1510.[1] Most of his hundreds of woodcuts were commissioned for books, as was usual at the time; his "single-leaf" woodcuts (ie prints not for book illustration) are fewer than 100, though no two catalogues agree as to the exact number. He was extremely interested in witches and made many images of them in different media, including several very beautiful drawings finished with bodycolour, which are more erotic than his treatments in other techniques. Witch and Dragon. Drawing with bodycolour (b/w repro)Without absolute correctness as a draughtsman, his conception of human form is often very unpleasant, whilst a questionable taste is shown in ornament equally profuse and baroque. Nothing is more remarkable in his pictures than the pug-like shape of the faces, unless we except the coarseness of the extremities. No trace is apparent of any feeling for atmosphere or light and shade. Though Gr??n has been commonly called the Correggio of the north, his compositions are a curious medley of glaring and heterogeneous colours, in which pure black is contrasted with pale yellow, dirty grey, impure red and glowing green. Flesh is a mere glaze under which the features are indicated by lines. (1911) His works are mainly interesting because of the wild and fantastic strength which some of them display. His Eve, the Serpent and Death (National Museum of Canada) shows his strengths well. We may pass lightly over the "Epiphany" of 1507, the "Crucifixion" of 1512, or the "Stoning of Stephen" of 1522, in the Berlin Museum. There is some force in the "Dance of Death" of 1517, in the museum of Basel, or the Madonna of 1530, in the Liechtenstein Gallery at Vienna. Gr??n's best effort is the altarpiece of Freiburg, where the Coronation of the Virgin, and the Twelve Apostles, the Annunciation, Visitation, Nativity and Flight into Egypt, and the Crucifixion, with portraits of donors, are executed with some of that fanciful power which Martin Schongauer bequeathed to the Swabian school. As a portrait painter he is well known. He drew the likeness of Charles V, as well as that of Maximilian; and his bust of Margrave Philip in the Munich Gallery tells us that he was connected with the reigning family of Baden, as early as 1514. At a later period he had sittings from Margrave Christopher of Baden, Ottilia his wife, and all their children, and the picture containing these portraits is still in the grand-ducal gallery at Karlsruhe. Like D??rer and Cranach, Gr??n became a hearty supporter of the Reformation. He was present at the diet of Augsburg in 1518, and one of his woodcuts represents Luther under the protection of the Holy Ghost, which hovers over him in the shape of a dove.  Related Paintings of Hans Baldung Grien :. | The Knight | Recreation by our Gallery | Music | Witch and Dragon | Three Ages of the Woman and the Death |
Related Artists:
Edwin Douglas
1848-1914
Gyula Benczur
Gyula Benczur (1844 - 1920) was a Hungarian painter and pedagogue. He won international success with his first few paintings, winning several competitions. He assisted Karl von Piloty with the frescoes of Maximilianeum and Rathaus in Munich. He also illustrated books by the great German writer, Friedrich Schiller. He was commissioned by the Bavarian king Ludwig II to paint Rococo themes. Later he was offered numerous international teaching positions, including offers in Prague and Weimar, but accepted a position in Munich, one of his most distinguished pupils being the Swiss-born American painter Adolfo Meller-Ury. Benczur was later a favorite among the Hungarian upper-class, painting numerous portraits of kings and aristocrats. He was considered a rival in historical painting to Makart. During his lifetime, Benczur won numerous awards. His self-portrait is on display at the Uffizi Gallery in Florence.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.